Får så mycket frågor om min graviditet och det är jätte kul,  Bästa sättet att svara är nog att berätta hela köret för er =)
Sen har jag hört att det snackas mycket negativt om min grav. Personer som inte känner mig för 5 öre har bildat sig en helt egen uppfattning och spridit det vidare. Jag struntar i vem som säger vad och allt så , tycker bara det är väldigt tråkigt att det finns de som försöker smutskasta detta . Min graviditet och barnet jag väntar är det bästa som hänt mig, jag har aldrig varit gladare för någonting annat förut . Detta är verkligen något jag är så lycklig över och jag blir så förbannad när jag hör att det finns de som försöker få det att se ut som att det skulle vara något misslyckat, för det är det verkligen inte !

Jag fick veta väldigt tidigt att jag var gravid , men jag kände direkt att jag ville behålla barnet. För den glädjen som spred sig i min kropp när jag fick veta att jag hade en liten bebis i mig var helt otroligt, det fanns inte på världskartan att jag skulle ta bort mitt barn. När jag fick veta att jag väntade barn var vi två om det, jag var nämnligen tillsammans med pappan. Vi var tillsammans ett år ungefär och både han och jag var överlyckliga över att vi skulle få barn ihop. Men situationen mellan honom och mig förändrades rätt fort, vi hade inget bra förhållande den sista tiden och sen vart det bara för mycket bråk och tjaffs, mina känslor försvann helt . Då bröt vi med varandra. Mitt barns pappa och jag har inget jättebra förhållande till varandra i dag, men jag hoppas till tusen att vi en dag kommer ha en bra relation för vårat barn skull. Han är ändå pappa till barnet jag bär på , och på något sätt kommer ju han altid vara speciell .

När jag berättade för mina föräldrar var jag jätte rädd för hur de skulle reagera, speciellt min pappa..
Men jag berättade först för min mamma som tog det bra, hon vart väldigt chockad till en början men det la sig rätt fort. Redan samma kväll satt vi och pratade om allt och hon sa till mig att hon  kommer finnas där för mig hur jag än väljer att göra. Mammas man var väldigt chockad han med och han sa inte så mycket om det samma dag, men dagen efter jag berättat kom han hem från jobbet med en bukett blommor och kramade om mig och sa grattis. Han berättade att han vart väldigt chockad och han inte riktigt visste hur han skulle hantera det dagen innan , men jag vart glad och det kändes skönt att de jag bor med accepterade det och kunde vara glada för min skull. När jag skulle berätta för pappa visste jag inte HUR jag skulle lägga fram det , jag var jättenärvös eftersom jag och min pappa inte har den bästa kontakten med varandra.. Men jag sa iaf hej pappa jag har slutat röka, och han sa jaha vad bra, hur kommer det sig då? och så lät han glad eftersom jag slutat röka =) , då sa jag jo för att , jag är gravid. Han vart tyst en stund sen sa han typ bara jaha okej men hur ska du göra då? och jag berättade att jag ville och skulle behålla barnet .. Han var väldigt chockad så jag fick inte ur mycket mer ur honom. Vi pratade mer några dagar efter och han sa samma sak som mamma sagt tidigare , att han skulle finnas där för mig och så. När jag berättade för alla släktingar så fick jag bara glad och posetiv respons , för i min släkt är det inge ovanligt att få barn tidigt då de flesta har varit väldigt unga när de fått barn, så det är guld att ha mina kusiner , fastrar , mormor osv för de kan jag prata med om allt mellan himmel och jord vilket är jätteskönt och det är viktigt att ha ngn att prata med som vet hur det är och som inte dömer en.

Nu under graviditeten har jag mött både fram och motgångar , det har varit väldigt mycket upp och ner.. I början av min graviditet (då jag fortfarande var tillsammans med pappan ) mådde jag jätte dåligt , först pga utav hur vårat förhållande såg ut, det var på väg att dö samtidigt som jag var ``nygravid´´ och mådde jätte illa pga utan det. Jag spydde jättemycket i början och mådde illa utav jättemånga saker, som cigarettrök, kaffe (lukt , om jag såg ngn dricka det) , tvättmedel (lukten) mamma fick tvättförbud utav mig tills hon köpte parfymfritt tvättmedel. Sen mådde jag illa utan olika maträtter och hade rätt svårt att behålla maten . Men det gick lyckligtvis över och då mådde jag hur bra som heslt på så sätt. Men mådde fortfarande dåligt över hur min och sebbes relation såg ut och jag har mått väldigt dåligt över det fram och tillbaks.
Är glad att våran relation tog slut eftersom jag inte hade några känslor kvar och vi bråkade jättejätte mycket. Jag mår mycket bättre nu utan honom , men det är klart det känns jobbigt att veta att min son inte kommer få bo med båda sina föräldrar.. 

Nu är jag i vecka 27+5 och världens lyckligaste , även fast jag har foglossning , bristningar , bröst som läcker och en massa andra bekymmer man kan få som gravid så är jag så LYCKLIG och jag känner i dag att jag och sebbe förhoppningsvis kommer kunna ha en hyfsad bra relation när våran son kommit . Det är 12 veckor och 3 dagar tills jag får hålla min son och bli mamma, den mamman som kommer ge sin son all kärlek hon har så det räcker och blir över..


( Nu talar jag för dåde mig och sebbe , för jag vet att han kännder detsamma )
Jag vill att ALLA ska veta , vi är två mycket bra blivande föräldrar som kommer ge våran son all kärlek han behöver och mycket mer .. Bara för att jag och pappan till mitt barn inte är tillsammans eller fungerar så bra ihop så betyder inte det att vi kommer bli dåliga föräldrar eller att sebbe inte ska vara pappa, för det kommer han att vara !
Och mamma är ingen ålder, det är inte åldern som avgör om man blir en bra mamma eller inte, jag är 17 år men kommer kunna ge mitt barn lika mycket som vilken annan mamma skulle kunna.
Jag är trött på fördomar och de som sprider falska rykten om något jag verkligen ÄLSKAR !


Lollo